Sommar och sol

Efter att ha motionerat tre hästar och dammsugit ett hus, sitter jag nu och surfar i bikini utomhus och njuter av solen och den första riktiga sommardagen! Underbart. Fick ta ledigt denna eftermiddag, vilket passar mig utmärkt. Hela denna vecka har varit skön och avkopplande, så jag är på gott humör (men hungrig).
Ikväll blir det party på The Old Forge igen. Besökte stället i fredags också, och mådde inte särskilt bra på jobbet igår... så då var det skönt att ha en lugn dag och ta allt i egen takt. Träningsvärk har jag också... har ridit varje dag denna vecka och sprungit och spelat fotboll med Morgan, så jag är helt slut i kroppen.

Nu ska jag fortsätta jobba på min solbränna. Måste jämna ut den litegrann, så inte allt sätter sig i ansiktet.

Inte så farligt

Jag inser nu, efter ett oroligt samtal från min mor, att mitt förra inlägg nog kan tyckas aningen depressivt och negativt. Det var fel av mig, för hur mycket jag än längtar hem, så är jag inte beredd att ge upp detta ännu. Det finns fortfarande alldeles för mycket jag vill se och uppleva! Sommaren till exempel, jag är säker på att detta kommer att bli en alldeles fantastisk sommar, bara den vill infinna sig någon gång.
Jag trivs här. Irland är ett fantastiskt land, språket är underbart (och långt ifrån brittisk engelska, kan jag lova er), naturen är obeskrivligt vacker, människorna är trevliga... och vädret är omväxlande. Solbränna har jag redan, i ansiktet och på händerna, så jag håller tummarna för att bonnabränna är på modet i år! Ehrm.

Jag har lite sådär smått ställt in mig på en semestervecka hemma i Finland i slutet på sommaren. Före det får jag besök av mina föräldrar och lillebror, och jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över att äntligen få dela min glädje, över landets skönhet, tillsammans med någon som står mig nära och som pratar samma språk som jag! Det är mindre än en månad tills de är här, och jag har redan varit här i Irland en månad nu, så en till lär väl gå snabbt.

Grattis Petra, min fina syster som fyller 18 år idag!

Chokladmuffins to the people

Nästa vecka har jag varit här en hel månad, eller fyra veckor, och jag vill hem. Jag vill inte hem helt och hållet, men jag skulle inte ha något emot att tillbringa en helg hemma i Vasa, som omväxling.
Jag har verkligen inte tid att tänka efter hur jag trivs här, för det är fullt upp hela tiden och på kvällarna är jag så trött så jag bara tittar på någon film eller kör in till Wicklow och handlar lite mat. Tiden går snabbt, samtidigt som det känns som evigheter. Men en hel månad... det betyder att jag "bara" har elva kvar, eller 48 veckor! Uppmuntrande till tusen.

På nätterna försöker jag desperat att inte lyssna på alla ljud; vrålande tjurar, tjattrande skator eller oroliga hästar, men ibland är det svårt och jag har lite svårt att sova ibland. På dagarna sliter jag i stallet och med hästarna, och därimellan försöker jag hinna äta lite lunch också. Min nya passion i matväg är muffins. Choklad- och blåbärsmuffins. Gudomligt! För att inte tala om Aero pepparmintschoklad... oh. Jag kommer antagligen att bli fet, så mycket onyttigt som jag proppar i mig. Fast å andra sidan förbränner jag massvis med kalorier varje dag i arbetet, så det jämnar väl ut sig.

På måndag ska jag och Nicole till ett stort köpcenter utanför Dublin och shoppa! Och på onsdag fyller min underbara lillasyster 18 år! Och om en månad kommer mina föräldrar och lillebror hit och jag längtar något enormt efter dem. Och första veckan i juli skulle jag behöva sällskap av någon, för då reser familjen iväg till Spanien och jag blir ensam kvar på gården... så.... anyone?

Just det ja, ESC håller på som bäst, och jag har inte följt med alls och jag har ingen särskild favorit, men heja Finland.

Snart två veckor

Bilden är från Britta's Bay, en lååång strand i närheten var jag bor. Fint, eller hur?

På tisdag har jag varit här i Irland i två veckor, men det känns som evigheter. Denna lördagskväll sitter jag barnvakt hemma hos "min" familj, och får extra betalt för att sitta i soffan och äta godis och surfa på nätet.
Fick eftermiddagen ledigt, så jag körde iväg ner till Arklow och shoppade lite, vilket genast fick mig på bättre humör. (För jag har nog lite hemlängtan redan, minsann.) Köpte ett par jeans, ett par skor, tre linnen samt de tre första böckerna i Twilight-serien. Nu vill jag shoppa mera!

Igår kväll besökte jag min första irländska pub i sällskap med en tysk tjej vid namn Anna, och drack min första cider i detta land. Det kändes bra, och nu vill jag ut igen... Jag vill träffa folk på riktigt, för då blir det säkert lättare att bo i detta land.
Jag har sjukt i alla muskler i hela kroppen, för arbetet här är verkligen enormt tungt fysiskt. Det är tungt att stiga upp på morgnarna, men bara jag kommer mig upp ur sängen så går dagarna snabbt fram och jag trivs rätt bra med att få vara ute och jobba med hästarna. Långa, men sköna dagar.

Nu är jag trött... om de bara kunde komma hem från bröllopet nu så skulle jag snabbt skutta upp till min lägenhet och sovasovasova. Det regnar, btw. What a surprise.

Living the dream

Antligen tillgang till lite Internet har pa den grona on! Ni far sta ut med att det inte finns nagra prickar over bokstaverna tills vidare, ska forsoka fixa till min egen dator as soon as possible, hoppas jag.
Anyway, they're really nice down here. Verkligen ett helt otroligt underbart land, jag avgudar naturen har, aven om jag inte har sett speciellt mycket annu. Det ar hastar overallt, likasa kor och far. For tillfallet ar det enormt dimmigt, men jag alskar det lika mycket iallafall!

Familjen Freeley har ett fantastiskt hus. Halvmaneformat och fonster overallt och badrum i varje sovrum. Det kanns som ett mindre hotell! De ar allihopa supertrevliga, pratar mycket, ler mycket och skojar mycket, MEN de ar samtidigt extremt noga med allt.
Hastarna och stallet och hagarna... oh my God, det ar exakt sa som varje hastflicka bara drommer om. Det ar perfekt. En stor ridplan, fantastiska terrangmojligheter, stora hagar, snyggt stall... jag maste ta foton och lagga upp nagon dag, for det ar verkligen for perfekt for att beskriva. Har ridit bada deras tavlingshastar redan, laromastaren Victoria och unghasten Suzie, och bada var trevliga. Red ut i skogen och upp pa berget igar tillsammans med Sonja (hon som jobbat for dem tills nu, namnet stavas inte sa men det sags sa) och man kunde se havet dar uppifran. Det var helt otroligt vackert. Red Victoria pa egen hand idag och det gick bra, tyckte jag. Imorgon ar min forsta dag pa jobb ensam, so wish me good luck... lordag ska jag flata manarna (som btw ar mjukare an mitt eget har) pa hastarna, for da ar det dags for den forsta hopptavlingen.
Det ar mycket jobb and under a lot of pressure, men jag tror och hoppas att jag kommer att klara det.

Och jag onskar att jag hade tid att lasa andras bloggar nu ocksa, men det hinner jag inte med just nu... ska forsoka halla kontakt med er dar hemma sa gott jag kan, men det kan ta en tid mellan varven, ar jag radd. Ska forsoka fixa Internet, och bara sa ni vet har jag ett irlandskt nummer nu, sa jag kan inte anvanda mitt finska sim-kort langre. Ingen sandning till det anyway, sa...
I'm going to learn a lot English while being here, already that's the only thing I'm speaking. Even though I tried to learn Morgan some Finnish words... The first day it was a bit tough, but it already feels much better. Lots of words and terms that I don't know at all, but I'll learn. This country really has got something extra... I really don't know any people yet, but I'm already falling in love with it... Ireland.

Take care of yourselves at home, ok? I love you a lot and I miss you! Stor kram till er alla! (And I'll do my best to keep this blog updated.)

Tomorrow

Imorgon.
Tåg. Flyg.
Irland.
För ett år framåt.
Det är nu äventyret börjar!

Och jag kommer att sakna allt och alla här hemma i underbara Finland, men det är ju inte för evigt. Ni finns där för mig och jag finns där för er, även om vi är tusentals kilometrar ifrån varandra, det vet jag. Ska försöka att uppdatera blogg/facebook/bilddagbok så ofta som det bara går, och självklart ska jag försöka hinna hänga med lite i era liv samtidigt. Until we meet again; sköt om er och lev livet och kom ihåg att jag älskar er! Puss och hejdå!

Allt jag tänker på

Alla mina blogg-inlägg på senaste tiden har på ett eller annat sätt handlat om min avfärd, och så även detta! Svårt att undkomma eftersom det är det enda som jag går och tänker på numera.
Hursomhelst, har packat ner lite mera grejer idag och gjort en första vägning av min reseväska; 13,6 kg. Yes! Det betyder att jag fortfarande kan packa ner ca 6 kg. Misstänker dock att jag ännu blir tvungen att plocka bort lite kläder för att få plats med alla skor och toalettsaker, men det ska säkert ordna sig. Sara kom över och hjälpte mig lite ikväll, och bestämde att vi skulle träffas kl. 10 imorgon och fortsätta med städandet och packandet. Därefter borde läget vara under kontroll.

Herregudherregudherregud. Imorgon är min sista dag i Vasa och det är fortfarande för många människor jag vill hinna träffa. Hur kunde tiden gå såhär snabbt?

Klump i halsen

Det är mindre än två jävla dagar innan jag tar mitt pick och pack och bosätter mig på Irland. Jag fattar det inte och allt känns så overkligt.
Och det var tungt att säga hejdå och ta farväl. Idag var troligtvis sista gången du höll om mig och var mig sådär nära, och det är med tårar i ögonen jag inser det. Er andra kommer jag också att sakna något enormt, men jag vet ju att ni iallafall finns där oförändrade för mig när jag kommer hem.
Irland. Hur mycket jag än smakar på namnet känns det lika långt borta som förut.

Aldrig mer

Idag var min allra sista dag på jobb vid Gerby S-Market. Vad konstigt och overkligt det känns... På måndag ska jag dumpa av mig jobb-nycklarna och sedan är det över för gott. Vad jag kommer att sakna all personal och kunder! Usch fy.

Och det är inte alls roligt. Jag skulle behöva någon som håller om mig inatt igen, särskilt nu efter kvällens stora besvikelse. Det värsta är att jag måste släppa taget om de trygga och tröstande armarna sedan och det vill jag nog helst inte. (Du gör det verkligen inte lätt för mig...)

Wherever you are you will be a shining star

Jag kan inte med ord förklara hur mycket ni betyder för mig och hur bra jag mår i ert sällskap. Ni är värda mer än alla ädelstenar i världen och jag hoppas och tror att ni vet vem ni är! Jag kommer att saknasaknasakna er.
Fast det är inget farväl, som tur är. We will meet again.

I need you to need me

Med detta vill jag bara säga att jag börjar få rätt långt hår nu. Och ja, det är min naturliga hårfärg och detta är frisyren jag har om jag duschar och sedan inte gör något alls åt håret. Jag tycker om mitt hår, oftast. Speciellt idag.

PANG!

Som en fet käftsmäll kom insikten om att jag bara har en vecka kvar i Vasa och nu vill inte tårarna hålla sig borta längre.

Less than a week

Nu är det bara tre hela dagar kvar för mig att jobba på Gerby S-Market. Om mindre än en vecka är jag redan framme i mitt nya hem i Irland. Skrämmande nära nu.
Jag pratade med en kund ikväll som kramade om mig och började gråta eftersom hon var så ledsen över att jag ska flytta bort! Jag blev otroligt rörd! Det är sådana människor man minns. Tack.

För övrigt så har Bo-Göran blivit av med sin manlighet idag. Någon skillnad på personlighet verkar det ändå inte vara; han är lika gnällig och kramsjuk som förut. Puss på min lilla ball-lösa kisse!

Förlust

Förresten, jag bara måste tillägga... att skadeglädje är den största glädjen! Det är väl knappast någon som undgått att Vasa's alldeles egna ishockeylag, "Sporttis", förlorade matchen igår kväll mot Ässät?
Eftersom jag själv knappast kunde bry mig mindre har jag gått runt på Fontana och vrålat hejaklacksramsor i stil med; "Spooo-ooorttis förloooora" hela halva kvällen åt alla trogna fans med Sporttis-tröjor och halsdukar. Fuck you bitches. Sporttis har varken pengar, talang eller resurser nog att komma med i ligan, så dream on.

Jadå, jag är pessimist inatt.

Panik

Efter att ha diskuterat saker och åsikter hit och dit är jag så otroligt jävla trött på hur stort allting blir inom en grupp med x antal kvinnor. Allt blir komplicerat och omständigt, självklart!
Jag fortsätter, som vanligt tydligen, att hålla mig neutral i de flesta synvinklar. Vilket jag även anser vara min styrka i gruppen. För jag vägrar ta någons parti och jag hatar konflikter. Ändå är just de konflikterna ack så nödvändiga ibland. Ikväll var igen en sådan dag då en konflikt och ett erkännande var nödvändig, och för min egen del känns det mycket bättre nu.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; det är tråkigt att flytta bort nu när man lär känna många av sina närmaste vänner ännu närmare, men... elämä on.
Jag hoppas iallafall verkligen att allt löser sig på bästa sätt. Jag får snart panikångest av alla olika åsikter och krav och måsten från höger och vänster. Herregud, det är 11 dagar kvar! ELVA!!
Irland, jag vill verkligen dit, men det är så helvetes mycket jag offrar. Det måtte ta mig fan vara värt det.

Ursäkta språket.