Stockholmsresa bokad

Nu har jag och Mia varit duktiga och bokat båt och flyg till och från Stockholm för oss två och Daniela! Första helgen i årets tredje månad (6-9.3) beger vi oss alltså iväg till Svenneland för att äntligen hälsa på våra efterlängtade vänner. Jag längtar något enormt mycket just nu. Vi kommer att ha så sjukt jävla roligt, det är jag övertygad om!

Lite uppdatering gällande mina övriga utlandsplaner; Kalifornien-grejen är jag nu övertygad om att är så falskt som det bara kan bli, men Irland däremot framskrider hittills allt enligt mina önskemål och förhoppningar! Om allt fortsätter i samma positiva stil så kommer jag från och med slutet av April att bo i Wicklow för ett år framåt och jobba främst med hästar. Jag vill verkligen detta! Håll tummarna för mig!

Till en vän

I högstadiet var jag en människa som inte kände särskilt mycket människor eller gjorde särskilt mycket. Jag upplevde inte livets olika möjligheter, utan satt mest hemma för mig själv och skapade mig fantasivärldar på webben. Jag var väl lite "outsider", kan man väl säga. Visst hade jag vänner, men något fattades.

Jag minns knappt hur det hela började längre. Hur hittade vi till varandra? Vi hade varit skolkamrater i många år, men aldrig riktigt nära eller pratat på riktigt. Vi började iallafall prata med varandra, samt några till, på msn och hade många roliga stunder. En dag bestämde vi oss för att träffas allihopa på stan och umgås på riktigt. Jag kommer ihåg det som början på det hela!
En jul i början på tvåtusentalet (kan det ha varit julen 2003?) fick vi båda webkameror till julklapp! Jag minns så väl vår ruskigt dåliga inside-humor, som till exempel "Tomtenissar i pyjamas". Du har väl inte glömt?

Så började vi prata mer och mer på msn och umgås mer och mer i det riktiga livet, och kom fram till att vi är två helt olika människor som helt enkelt klickar väldigt bra tillsammans. Lite som två pusselbitar! När vi väl hittat varandra var det svårt att separera oss.
Vi gjorde allt tillsammans. Den sommaren höll vi ihop nästan varje dag. Jag cyklade de tre kilometrarna till dig allt oftare, eller så kom du till mig. Jag tror inte att det gick många dagar utan att vi sågs eller hördes!

Du blev lite som en idol för mig. Då var det du som kände alla och hade många kompisar lite överallt. Det var du som hade provat på det mesta man kan ha gjort i den åldern. Framför allt var det du som hade en så oslagbar humor som fick mig att tjuta av skratt. Jag avgudade dig verkligen. Vår vänskap var ovärderlig för mig och jag visste inte till mig av lycka när du ville vara min vän.
Vad du fick ut av mig har jag svårt att förstå, för jag var ju lite av en grå och konstig mus på den tiden. Tills jag träffade dig. Och vi blev bästa vänner och inget skulle någonsin kunna skilja oss åt.

Genom dig lärde jag känna fler människor och jag lärde känna mig själv. Jag utvecklades till en social och glad människa och jag levde för din skull. Du var den som fick mig att stiga upp på morgonen.
Vad vi har skrattat och vad vi har diskuterat livets alla plågor. Jag kommer nog aldrig att glömma Pringles-burken, eller konventerna när vi spanade in de äldre, coola killarna på stan. För att inte prata om snöskoterfärderna tillsammans med din kusin. Allt chips och popcorn vi tryckt i oss. Abborrarna vi fiskade upp ur diket. Färgglada första maj. Åminne och vår upptäckt av alkoholen. Det är minnen som kommer att finnas bevarat i hjärtat för resten av mitt liv!

Så var finns haken? Var gick det fel?
Underbar som du var hängde alla killar efter dig, och till sist hittade du den som då verkade vara din själsfrände och perfect match. Naturligtvis blev det då du och han, istället för du och jag, och jag kände mig än en gång utanför och ensam och halv. Jag som var van att du alltid skulle finnas där för mig och vid min sida, fick nu börja tänka om. Vi tillbringade allt mindre tid tillsammans, och de gånger vi umgicks så var alltid han med. Det var inte bara du och jag längre, han fanns där som det tredje hjulet.

Tiden gick, och som den nya människa du gjort mig till så fortsatte jag vara social. Jag hittade pojkvänner, nya kompisar och nya ställen att hänga på. Men det var aldrig riktigt detsamma utan dig. Du fattades.
Tiden går fortfarande och jag väntar ännu på att du ska hitta tillbaka till mig. Mycket har förändrats sedan den bekymmerslösa fjortistiden, men det vill jag att du ska veta att jag alltid kommer att finnas där för dig. När du än behöver mig.

Du är en underbar människa och jag vill se dig lycklig.

Dreaming my day away

Idag är en sån där dag då allting i kroppen värker. Just nu känns det som om jag skulle ha tusen saker på hjärtat, vilket gör läget tungt och ostabilt. För mycket känslor att bära på. Jag lovade mig själv att detta inte skulle bli en sån blogg där jag öser ut alla mina känslor och innersta tankar, och med tanke på omständigheterna är det nog bäst att det också så förblir.
Kan inte motstå att gnälla lite iallafall. Ibland är vi människor alldeles för komplicerade och väljer allt för ofta den svåra vägen istället för att bara följa hjärtats röst. Och sen sitter vi här med diffusa viljor och ekande behov och vet inte hur vi ska få den bultande värken att försvinna.

Jösses, det är ny månad nu igen förresten! Vart försvinner dagarna?

För bra för att vara sant?

Jag tänker inte berätta allt för mycket innan jag vet tillräckligt, men jag fick ett mail från en familj i södra Kalifornien idag (gällande mitt au pair-intresse, för de som inte räknat ut det). Kort sagt, så erbjöd de mig ca 5000€ i månaden, samt resor till bl.a. Karibien. Allt det för att ta hand om två kids 8h per dag. Det låter alldeles för bra för att kunna vara sant, eller hur?

Men OM det är seriöst och på fullaste allvar så... jaa-a... då är jag nog beredd att skjuta upp drömmen om Storbritanniens gröna dalar ett tag till och tjäna pengar istället.

Take me away

Jag pratade med en irländare i telefon i onsdags! Jag var otroligt nervös och bara skakade i hela kroppen. Bortsett från en eller två tabbar så tyckte jag det gick rätt bra att prata på engelska, och han lät ju rätt positiv ändå... eller? Han skulle höra av sig i helgen, så får se då. Kan inte göra mycket annat än att vänta.
Och jag kan berätta mera sedan när jag vet mera, okej? Jag vill inte skapa för stora förhoppningar för mig själv, nämligen.

Nu skulle jag verkligen vara i behov av något nytt, roligt, annorlunda, intressant och inspirerande! Det känns som om jag håller på att ruttna bort här i min ensamhet. Speciellt dagar som denna när jag jobbar kväll och således sover bort halva dagen och sedan bara jobbar. Jag har inte motivation till att göra något alls! Ta mig härifrån, någon. Snälla?

Vardagsdramatik

I söndagens tidning (VBL/Pohjalainen) kunde man läsa om en snöskoter som gått genom isen i Petsmo. "Sällskapet sökte sig till en ö i närheten där det fanns en sommarstuga som de bröt sig in i genom att krossa ett fönster." Fick höra av mamma idag att det var vår sommarstuga de brutit sig in i, och lånat en strandleksak som tydligen räddat livet på stackaren som hamnat i vattnet! Lite småcoolt är det ju när det råkade vara just våran villa. Blir till att byta fönster där nu då.

Tillbaka i norr

Vaknade klockan 10 imorse av att mamma ringde och påminde mig om att vi skulle åka norrut till Jakobstad och Pedersöre idag, för att fira morfar som fyller 80 år. SHIT. Jag hade totalt glömt bort det! Jag lovade att boka in helgen för det redan för flera veckor sedan, men ändå lyckades jag glömma. Vilken tur att jag ändå inte planerat in något speciellt för min lediga helg...
Så nu sitter jag här. Hemma hos morföräldrarna i lilla, underbara men tråkiga Sandsund. Har just druckit kaffe och ätit bulla, så nu väntar jag bara på kvällens måltid på restaurang med släkten. Ska bli gott! Vad ska jag månne hitta på senare ikväll då? Blir väl nyktert iallafall. Jag fortsätter på min nästan-tipaton-tammikuu ändå, lika bra det.

What am I leaving

I dreamed I was missing
You were so scared
But no one would listen
Cause no one else cared

After my dreaming
I woke with this fear
What am I leaving
When I'm done here
So if you're asking me
I want you to know

When my time comes
Forget the wrong that I've done
Help me leave behind some
Reasons to be missed

And don't resent me
And when you're feeling empty
Keep me in your memory


Lite lyrics ur Linkin Park's låt "Leave out all the rest". Ja, även jag har drabbats av den för psyket mycket förödande Twilight-febern. Nu vill jag ha en vampyr. Eller en engelsman.

Vill bort nu

Jag har i princip bestämt mig nu - jag vill lämna Vasa och upptäcka livet i England ett tag. Nu är det bara att leta reda på det bästa alternativet!
Helst skulle jag sticka iväg direkt, men det vet jag att är omöjligt. Har ju en del saker att reda upp och ordna före jag far någonstans. Skulle jag fortfarande ha bott hemma och inte haft en häst så hade det inte varit lika komplicerat, men nu är det ju som det är (och jag ångrar ingetdera) och jag måste ta mitt ansvar.

För min häst är trots allt det vackraste jag vet och har. Tack Sia, för bilden.

Irriterad

Vilken galet jobbig söndag detta har varit. Den började bra; krapulapizza med Sara, Sofia och Verro och därefter lite GH-chill hos Sara en stund. Sedan blev det bara sämre och sämre. Det är sällan jag frivilligt skulle ha lust att såra en människa, men just idag var det något som lockade hemskt mycket och som troligtvis skulle ha känts rätt bra. Gjorde det dock inte, eftersom jag är för snäll och tydligen villig att än en gång se mellan fingrarna.
Söndagen avslutades med en ärlig diss, som ändå bara fick mig att fundera ännu mer och producera ännu mera frågor, som jag vet att jag inte kommer att ställa och således få något svar på.
Inte nog med det; jag är avundsjuk på Mikki och Cila som nu flyttat till Stockholm, medan jag själv känner mig löjligt bunden till denna stad. Jag vill bort härifrån jag med, nu mer än någonsin förut! Jag med vill se nya platser, lära känna nya människor och upptäcka nya saker. Mest av allt vill jag lära mig mer om mig själv, för nu känns det som om jag inte vet något om hur jag tänker och vad jag vill.

Ser fram emot lunch med Sara imorgon efter jobbet. Jag behöver få tänka på annat och känna mig som en normalt fungerande individ...

Avsked är det värsta som finns

Nyss hemkommen efter en mysig hemma-hos-Danni-kväll med tjejerna, mest som ett sista möte innan ännu någon ur gänget drar vidare. Nu är det Mikki och Cila's tur att flytta bort från trygga lilla Vasa, för att istället bosätta sig på Stureplan i Stockholm för obestämd framtid.
Det värsta som finns är att ta farväl utan att veta när man ses igen, och om det någonsin kommer att bli som det var förut. Jag kommer att sakna dem. Och jag saknar dig. Så jag lovar att ja ska försöka komma dit på besök så snart som möjligt!

Vad jag hatar framtiden. Jag vill leva i nuet, men det är allt annat än enkelt. Det går inte att leva i nuet utan att dra upp framtiden och det gör mig så otroligt ledsen och förvirrad. För jag vill ju så mycket, men inget av det jag vill, eller vart jag vill, inkluderar de som står mig närmast, and that is why it hurts. Och det är inte alls kul att erkänna det.

Min personlighetstyp

Jag gjorde som Sarah och testade min personlighet på http://se.41q.com, gör det ni med! Resultatet stämde faktiskt rätt bra in på mig med.

Din personlighetstyp:
Kreativa, handlingskraftiga och snabbtänkta. Duktiga på många saker. Tycker om att debattera och kan vara angelägna om att få sista ordet. Entusiastiska över nya idéer och projekt, men kan brista i förmåga att hantera vardagliga rutiner. Oftast frispåkiga, uppriktiga och bestämda. Uppskattar att umgås med andra och är själva stimulerande sällskap. Utomordentlig förmåga att förstå komplicerade koncept och finna logiska lösningar på problem.
Karriärer som skulle kunna passa dig:
Entreprenörer, jurister, psykologer, fotografer, konsulter, säljare, skådespelare, ingenjörer, forskare, uppfinnare, marknadsförare, programmerare, komiker, analytiker, kreditrådgivare, journalister, psykiatriker, PR-ansvariga, designers, skribenter, artister, musiker, politiker.

Förresten, hårtborttagningskrämen funkade faktiskt (lovade ju er en lägesrapport). Får se hur länge hårväxten håller sig borta.

Förbjuden längtan?

Tror aldrig att jag riktigt förstått förut hur ont det tar när man saknar stödet från nära och kära vid frågor som betyder så oerhört mycket för en. När man vill något så mycket att man är beredd att lämna allt, om än bara för en kort period i livet, och uppfylla sina egna drömmar. Då är det verkligen jobbigt när de, som man förväntat sig positivt stöd av, kommer med dedär "tänk om":en och "men":en.
Jag är bara nitton år, förihelvete! Jag hinner studera och jag hinner skaffa mig ett respektabelt jobb senare! Man borde väl ta vara på ungdomen när den är som bäst? För när man sedan sitter där med en gubbe och ungar runt halsen är det för sent. Då är det inte lika lätt att bara dra och vara egoistisk.

Nu är det ju inte så att jag har bestämt något ännu. Jag undersöker bara möjligheter. Det är jobbigare än många tror att besluta sig för vad man ska göra med hästen och katten om jag nu skulle åka iväg. Men det är ju bara högst ett år jag skulle vara frånvarande? Om inget oplanerat händer så finns de kvar även när jag kommer hem. Jag vägrar sälja eller ge bort de som betyder mest, för då vet jag ju inte hur de skulle komma att få det.
Det är verkligen inte lätt att vara egoistisk och ha viljan att stilla sin längtan och uppfylla drömmar. Jag kan inte hjälpa att detdär förbannade och underbara landet råkat stjäla en bit av mitt hjärta.

Nu ska jag prova...

...en hårborttagningskräm från Veet (det rosa paketet), som ska verka på ca 3 minuter. Skulle vara skönt att slippa raka benen några gånger, så jag hoppas att det fungerar!
Vi hade produkten för halva priset i butiken, så jag passade på att köpa. Lovade även Aki att jag skulle återkomma med besked huruvida produkten är humbug och bullshit eller om den faktiskt ger vad den lovar - silkeslena och stubbfria ben i flera dagar.
Återkommer med update om läget i nästa inlägg, om jag inte innan dess fått massa kliande hudutslag som bieffekt av krämen och således knaprat sönder mig själv. Let's hope not.

Vill så gärna

Helgen var fin. Åkte pulka på lördagskvällen och blev lycklig som en liten unge när jag trillade i backen! Hade med mig lillebror och kusin Niklas som pulkasällskap (nämnas bör att Kim är 7 år och Niklas är 22... och jag 19) och jag tror nog att vi alla tre njöt av farten och snön. När vi var blöta lite överallt for vi hem till morföräldrarna och åt glass. Lite smått otroligt att jag tillbringat en lördagskväll på så vis, samt gick till sängs redan vid 22-tiden.
Söndagen körde lillebror Kim och jag först ut till Lepplax och kollade in läget vid släktens villa där. Därifrån vidare till Esse för att hälsa på Katarina och hennes grisar och slutligen till Kållby och lilla familjen Hjulfors. Underbart att få träffa kusinen och hennes bedårande söta lilla dotter Moa igen! Lilla tösen fick stå ut med att vara fotomodell ett bra tag, och jag vill lova att hon fastnade bra på bild. Underbar unge.

Nu har jag, på allvar, börjat fundera på att åka till England och jobba, med start redan detta år. Skickade redan ett mail till ett ställe i Hampshire, om ett jobb som au pair/groom på deras hästgård. Hur fantastiskt skulle nu inte det vara? Jag hoppas verkligen att det inte är helt omöjligt att hitta ett sådant, eller liknande, jobb i de trakterna, för det är verkligen något jag mer än gärna skulle göra inom den närmaste framtiden. Det är väl bara att engagera sig nu och vänta, hålla tummarna och hoppas att de, eller någon, hör av sig. För jag vill verkligen.