Idag klockan 13 höll vi en tyst minut i butiken för offren i Oslo och Utöya, precis som resten av hela landet och antagligen de övriga nordiska länderna gjorde (?). Tårarna brände bakom ögonlocken och klumpen i halsen växte sig stor, men det var fint att alla stannade upp och hedrade minnet av de döda och delade sorgen med deras anhöriga. Även nu, flera timmar senare, är jag fortfarande fast i samma tysta och ledsna humör som då. Kanske en ridtur kan få mig att piggna till lite?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar