måndag 28 januari 2013

Hold on, take a breath...

... I'll be here every step, walking between the raindrops with you.

Så sjunger Lifehouse och Natasha Bedingfield, och oj, vad jag önskar att jag hade kunnat säga samma sak. Att jag var där. Med henne. I varje steg genom eländet.

Det är jag inte. Jag är här, långt borta, fast jag vet att hon nog hade behövt mig. Även om hon kanske inte vill erkänna det. Men ensam är inte alltid stark.

Ibland dyker skuldkänslorna upp, och jag funderar på om det hade sett annorlunda ut om jag inte lämnat stan då och inte satt mina egna behov i första hand. Var jag självisk som gjorde så? Borde jag ha pausat mitt eget liv för att vara där för henne, kämpa med henne? Jag ville ju, men ändå inte. Jag ville, VILL, vara där för henne och dela med mig av min egen styrka. Jag vill ju vara den vän hon behöver.

Borde jag sluta tänka på mig själv och, när jag är klar med skolan, flytta tillbaka till stan igen? Mina egna drömmar betyder plötsligt så lite, när en annan verkar ha tappat alla sina.

1 kommentar:

  1. Vad du än gör vännen så gör du rätt, du har ett gott omdöme och är inte på något sätt självisk.

    SvaraRadera