lördag 14 mars 2009

Mannen i mitt liv

Sökandet efter fodervärd till hästen går sakta men säkert framåt, och i samband med det blir jag också tvungen att inse att jag snart kommer att bli tvungen att lämna över the love of my life till någon annan. Detta kan vara den sista månaden på ett år (eller ännu värre; sista tiden vi har av resten av våra liv), som jag får vara tillsammans med honom, och tanken på det får mig verkligen att må illa.
Kollade nyss igenom några bilder på oss två, och en obehaglig klump ur magen kröp upp och satte sig i halsen. Jag hade nära till tårar.
Geizer var den som drog upp mig ur mörkret. Detta har, utan överdrift, varit de fyra bästa åren av mitt liv. När jag som femtonåring fick min första häst var han verkligen allt jag någonsin drömt om. Min alldeles egna svarta prins. Pålitlig, vacker, klok och underbar alltigenom. Det finaste jag har! Allt vi har gjort tillsammans; alla skogsstigar vi upptäckt, ängar och åkrar vi dundrat över i full galopp, stora och små diken som vi skuttat över... för att inte tala om det stora stöd han varit för mig under de jobbiga stunderna; någon att luta sig mot och gråta inför, och veta att han alltid lyssnar och finns där. For better or worse, until death do us apart.
Min stora kärlek börjar nu bli till åren och jag har själv kommit till den fas då jag inte längre klarar av att inte göra något meningsfullt med mitt liv. När jag nu snart ska överge landet och allt som finns häri, gör jag det med sorg i hjärtat, för jag vet att my love kanske inte längre finns kvar i livet när jag väl beslutar mig för att slå mig till ro en stund igen. Tänk om jag aldrig mera får se min prins. Tänk om han är död innan jag återvänder hem.
Det är verkligen hemskt att tänka så, men det är så det är. Nu ska han glädja någon annans själ istället för min, och bli någon annans bästa vän. Jag överger mannen i mitt liv, för att söka lyckan någon annanstans. Jag kommer dock alltid att minnas de åren jag fick tillsammans med honom. Geizer, my one and only.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar