måndag 13 juni 2011

No one ever said it would be this hard

Anlände vid halv tio-tiden till ett regnigt Gerby. Kramade om min kära familj och satte mig ner i köket och tittade på när småsyskonen lekte med nya kattungen. Ungefär fem minuter tog det och så kom tårarna. Så oerhört smärtsamt att se den lilla (som för övrigt är hur gullig som helst, precis som väntat) skutta runt, och veta att han är där för att Bo-Göran är borta och inte kommer tillbaka...

Jag trodde väl ändå aldrig att jag skulle gråta såhär mycket för en katt, men det gör jag och det kommer jag antagligen att göra i några dagar framöver. Den lilla nya kommer jag nog också lära mig att älska, fast om han inte slutar tugga och leka med min strömsladd till datorn så kanske jag börjar gråta igen i ren frustration.

Jag körde ut till stallet en sväng också, för jag var tvungen att krama om min häst som jag saknat så. Det var mysigt. Godnatt och välkommen hem, mej själv.

2 kommentarer:

  1. Välkommen! Va kul att du är här igen, hoppas vi hinner ses i nåt skede :)

    SvaraRadera
  2. Välkommen hem!
    .. esse väntar på dig. :)

    SvaraRadera