söndag 1 februari 2009

Till en vän

I högstadiet var jag en människa som inte kände särskilt mycket människor eller gjorde särskilt mycket. Jag upplevde inte livets olika möjligheter, utan satt mest hemma för mig själv och skapade mig fantasivärldar på webben. Jag var väl lite "outsider", kan man väl säga. Visst hade jag vänner, men något fattades.

Jag minns knappt hur det hela började längre. Hur hittade vi till varandra? Vi hade varit skolkamrater i många år, men aldrig riktigt nära eller pratat på riktigt. Vi började iallafall prata med varandra, samt några till, på msn och hade många roliga stunder. En dag bestämde vi oss för att träffas allihopa på stan och umgås på riktigt. Jag kommer ihåg det som början på det hela!
En jul i början på tvåtusentalet (kan det ha varit julen 2003?) fick vi båda webkameror till julklapp! Jag minns så väl vår ruskigt dåliga inside-humor, som till exempel "Tomtenissar i pyjamas". Du har väl inte glömt?

Så började vi prata mer och mer på msn och umgås mer och mer i det riktiga livet, och kom fram till att vi är två helt olika människor som helt enkelt klickar väldigt bra tillsammans. Lite som två pusselbitar! När vi väl hittat varandra var det svårt att separera oss.
Vi gjorde allt tillsammans. Den sommaren höll vi ihop nästan varje dag. Jag cyklade de tre kilometrarna till dig allt oftare, eller så kom du till mig. Jag tror inte att det gick många dagar utan att vi sågs eller hördes!

Du blev lite som en idol för mig. Då var det du som kände alla och hade många kompisar lite överallt. Det var du som hade provat på det mesta man kan ha gjort i den åldern. Framför allt var det du som hade en så oslagbar humor som fick mig att tjuta av skratt. Jag avgudade dig verkligen. Vår vänskap var ovärderlig för mig och jag visste inte till mig av lycka när du ville vara min vän.
Vad du fick ut av mig har jag svårt att förstå, för jag var ju lite av en grå och konstig mus på den tiden. Tills jag träffade dig. Och vi blev bästa vänner och inget skulle någonsin kunna skilja oss åt.

Genom dig lärde jag känna fler människor och jag lärde känna mig själv. Jag utvecklades till en social och glad människa och jag levde för din skull. Du var den som fick mig att stiga upp på morgonen.
Vad vi har skrattat och vad vi har diskuterat livets alla plågor. Jag kommer nog aldrig att glömma Pringles-burken, eller konventerna när vi spanade in de äldre, coola killarna på stan. För att inte prata om snöskoterfärderna tillsammans med din kusin. Allt chips och popcorn vi tryckt i oss. Abborrarna vi fiskade upp ur diket. Färgglada första maj. Åminne och vår upptäckt av alkoholen. Det är minnen som kommer att finnas bevarat i hjärtat för resten av mitt liv!

Så var finns haken? Var gick det fel?
Underbar som du var hängde alla killar efter dig, och till sist hittade du den som då verkade vara din själsfrände och perfect match. Naturligtvis blev det då du och han, istället för du och jag, och jag kände mig än en gång utanför och ensam och halv. Jag som var van att du alltid skulle finnas där för mig och vid min sida, fick nu börja tänka om. Vi tillbringade allt mindre tid tillsammans, och de gånger vi umgicks så var alltid han med. Det var inte bara du och jag längre, han fanns där som det tredje hjulet.

Tiden gick, och som den nya människa du gjort mig till så fortsatte jag vara social. Jag hittade pojkvänner, nya kompisar och nya ställen att hänga på. Men det var aldrig riktigt detsamma utan dig. Du fattades.
Tiden går fortfarande och jag väntar ännu på att du ska hitta tillbaka till mig. Mycket har förändrats sedan den bekymmerslösa fjortistiden, men det vill jag att du ska veta att jag alltid kommer att finnas där för dig. När du än behöver mig.

Du är en underbar människa och jag vill se dig lycklig.

3 kommentarer:

  1. Dedär var jättefint skrivet, hoppas det löser sig mellan er. :)

    SvaraRadera
  2. Shit va bra skrivet, precis som taget ur mitt hjärta

    SvaraRadera
  3. fick nästan tårar i ögonen. vackert skrivet.

    SvaraRadera