Förbjuden längtan?

Tror aldrig att jag riktigt förstått förut hur ont det tar när man saknar stödet från nära och kära vid frågor som betyder så oerhört mycket för en. När man vill något så mycket att man är beredd att lämna allt, om än bara för en kort period i livet, och uppfylla sina egna drömmar. Då är det verkligen jobbigt när de, som man förväntat sig positivt stöd av, kommer med dedär "tänk om":en och "men":en.
Jag är bara nitton år, förihelvete! Jag hinner studera och jag hinner skaffa mig ett respektabelt jobb senare! Man borde väl ta vara på ungdomen när den är som bäst? För när man sedan sitter där med en gubbe och ungar runt halsen är det för sent. Då är det inte lika lätt att bara dra och vara egoistisk.

Nu är det ju inte så att jag har bestämt något ännu. Jag undersöker bara möjligheter. Det är jobbigare än många tror att besluta sig för vad man ska göra med hästen och katten om jag nu skulle åka iväg. Men det är ju bara högst ett år jag skulle vara frånvarande? Om inget oplanerat händer så finns de kvar även när jag kommer hem. Jag vägrar sälja eller ge bort de som betyder mest, för då vet jag ju inte hur de skulle komma att få det.
Det är verkligen inte lätt att vara egoistisk och ha viljan att stilla sin längtan och uppfylla drömmar. Jag kan inte hjälpa att detdär förbannade och underbara landet råkat stjäla en bit av mitt hjärta.