Söndagskvällen blev riktigt bra och något ytterst intressant hände också, som jag absolut inte hade förväntat mig och inte har en blekaste aning om hur jag ska reagera på. Min hjärna skriker bestämt "nej, nej, nej", men mitt hjärta är inte lika beslutsam.
Jag gick alltså ut till puben och nattklubben med Malin, Graham, George och Heidi, och efter några drinkar (vodka + coke, sex on the beach, shottar, cider... u name it) letade vi oss ut på dansgolvet och dansade loss rejält, vilket alltid är lika skönt. Efter en inte alltför lång stund noterar jag bittert att skitstöveln M även han är ute ikväll... fast denna gång var jag fast besluten om att inte låta det förstöra min kväll, för jag hade även spanat in söta killen från shoppen i Brittas Bay som för ovanlighetens skull var ute denna kväll! Malin och jag fortsätter iallafall ha superroligt på dansgolvet och kände oss lätt snyggast på plan, haha, och M kunde inte slita sina ögon från mig. Yes, seger. This is what u gave up, u fecker!
Klockan närmade sig två alltför snabbt som vanligt, och vakterna börjar irriterat fösa ut folket ur nattklubben. Jag går på toaletten en sista gång och när jag kommer ut därifrån sitter M och väntar på mig och vill prata! Han ber om ursäkt otaligt många gånger, för att han är ett sådant "dickhead" (han själv som sa det, men jag höll med) och påstår att han nog är lite rädd för mig, för att jag är den kvinna jag är. Komplimangerna öste över mig och han kunde inte med ord förklara hur ledsen han är över vad han gjorde mot mig och hur illa han betett sig, och undrade om jag kunde förlåta honom och bla bla. Och det är där jag nu sitter i klistret, för jag vet inte. Hur förlåter man någon som lovat guld och gröna skogar, och som sedan klipper av kontakten utan förvarning och kastar bort allt utan en vettig orsak?
Innan hans pengar/batteri tog slut på mobilen ringde han och undrade om jag ville träffa honom följande kväll och jag kunde verkligen inte bestämma mig för ett värdigt svar. "But you are not saying no anyway?" var det sista han sa innan linjen bröts, och lämnade mig med många tankar och en mycket irriterande fråga. Varför säger jag inte bara nej? Jag borde ju göra det.
Hur som helst. Detta blev ett alldeles för långt inlägg och om du orkat och brytt dig om att läsa det till slut så kan jag bara gratulera, för varken du eller jag blev knappast klokare av denna resumé.
Idag ska jag åka upp till Bray med Zane och José och traska runt lite på klipporna, så jag håller tummarna för att regnet håller sig borta. Senare ikväll ska jag och Sarah äta tortillas och titta på film, så det blir en fullspäckad dag i gott sällskap. Lyckligtvis har jag ingen krapula.
Jag gick alltså ut till puben och nattklubben med Malin, Graham, George och Heidi, och efter några drinkar (vodka + coke, sex on the beach, shottar, cider... u name it) letade vi oss ut på dansgolvet och dansade loss rejält, vilket alltid är lika skönt. Efter en inte alltför lång stund noterar jag bittert att skitstöveln M även han är ute ikväll... fast denna gång var jag fast besluten om att inte låta det förstöra min kväll, för jag hade även spanat in söta killen från shoppen i Brittas Bay som för ovanlighetens skull var ute denna kväll! Malin och jag fortsätter iallafall ha superroligt på dansgolvet och kände oss lätt snyggast på plan, haha, och M kunde inte slita sina ögon från mig. Yes, seger. This is what u gave up, u fecker!
Klockan närmade sig två alltför snabbt som vanligt, och vakterna börjar irriterat fösa ut folket ur nattklubben. Jag går på toaletten en sista gång och när jag kommer ut därifrån sitter M och väntar på mig och vill prata! Han ber om ursäkt otaligt många gånger, för att han är ett sådant "dickhead" (han själv som sa det, men jag höll med) och påstår att han nog är lite rädd för mig, för att jag är den kvinna jag är. Komplimangerna öste över mig och han kunde inte med ord förklara hur ledsen han är över vad han gjorde mot mig och hur illa han betett sig, och undrade om jag kunde förlåta honom och bla bla. Och det är där jag nu sitter i klistret, för jag vet inte. Hur förlåter man någon som lovat guld och gröna skogar, och som sedan klipper av kontakten utan förvarning och kastar bort allt utan en vettig orsak?
Innan hans pengar/batteri tog slut på mobilen ringde han och undrade om jag ville träffa honom följande kväll och jag kunde verkligen inte bestämma mig för ett värdigt svar. "But you are not saying no anyway?" var det sista han sa innan linjen bröts, och lämnade mig med många tankar och en mycket irriterande fråga. Varför säger jag inte bara nej? Jag borde ju göra det.
Hur som helst. Detta blev ett alldeles för långt inlägg och om du orkat och brytt dig om att läsa det till slut så kan jag bara gratulera, för varken du eller jag blev knappast klokare av denna resumé.
Idag ska jag åka upp till Bray med Zane och José och traska runt lite på klipporna, så jag håller tummarna för att regnet håller sig borta. Senare ikväll ska jag och Sarah äta tortillas och titta på film, så det blir en fullspäckad dag i gott sällskap. Lyckligtvis har jag ingen krapula.
Han var ett dickhead once..men kanske det är som han sa, att han blev 'skrämd av den kvinna du är' :D E han huippu? detaljer tack!
SvaraRadera"I think Im a bit afraid of u... i mean... look at u, tall and beautiful and everything! i think u r too good for me really." :D
SvaraRaderaJo alltså han e en jättetrevli o söt kille när man e man han o pratar me han, o va han gjord e en lång story som ja int iss skriv i en kommentar här, men kort sagt så "tappa han bort telefonen" och nästa gång ja såg han så dansa han o höll på me nån annin flicko. kul liksom! vi dejta ett tag i höstas o sådär... :P